Månad: oktober 2015

En paus!

Hej allihop!

Jag hoppas ni mår bra? Jag mår okej, känner mig lite förkyld, men ingen allvarligt ännu. I går var jag hemma hos mamma på middag och fick veta att syrran nu har börjat gå hos en psykolog. Det känns bra, att hon själv accepterade att hon faktiskt behövde hjälp. Redan under hennes första session fick hon medicin för panikångestattacker som hon ska ta när hon själv känner att det är på gång. För att hon ska kunna ta de här tabletterna så är det inte tillåtet att dricka alkohol, så vi får hoppas att hon faktiskt håller det.

no

Annars då? Jo, det händer väl egentligen inte så mycket mer än allt med syrran. Till helgen ska jag följa med mamma till stugan för att hjälpa henne med att rusta den för vintern. Det ska krattas löv, rensas i rabatter, klippa ner buskar och storstädas. De har även bestämt att det är dags att byta fönster innan hösten och vintern, men där kan jag nog inte hjälpa till så mycket. Men det ska bli härligt att komma bort en stund, vilket kanske låter väldigt egoistiskt, men det tar faktiskt otroligt mycket på ens psyke när någon i ens närhet går igenom något såhär tufft. Vi behöver nog alla en paus, tror jag. Så lite fysisk aktivitet är väl det bästa, va?

 

Panikångest.

Godmorgon allihop!

Nu vart det visst måndag igen efter en väldigt dramatisk helg för mig. Eller för mig, och för mig. Hela helgen har handlat om familjen, främst min syster. Det hela började med att jag, mamma och syrran skulle ut och ta några glas vin och mysa i lördags, bara vi tjejer. Det låter ju inte som något annat än en riktigt härlig stund, va? Det blev inte så mysigt som vi hade trott. Syrran kommer någon timme sent, hon är märkbart full och pratar sluddrigt. Jag och mamma vet inte riktigt vad vi ska ta oss till då vi båda vet sedan innan att om hon mår dåligt så vill hon att vi ska bete oss som vanligt. Vi försöker så gott det går, men syrran vill dricka mer, vilket känns helt fel att tillåta. När vi säger nej så börjar hon få svårt att andas, hon reser sig och rusar in på restaurangens toalett. Jag går efter för att kolla hur det är med henne – hittar henne på golvet gråtandes. Hon skriker, som om det var en smärta inom henne. Jag lugnar henne och beslutar att vi ska gå hem. När vi kommer ut från restaurangen så slår det om för henne, hon verkar vara ”glad” igen. Vi försöker ta henne hem så snabbt det går och mamma lägger henne i sängen. Väl i sängen kommer ännu en attack, hon får svårt att andas, gråter hysteriskt och ser ut att ha en helt okontrollerbar smärta inom sig. Tillslut får mammas klappningar henne att somna. Jag och mamma stannar en stund för att se så att hon verkligen sover för natten. Vi sätter oss i köket och tar varsin kopp te. Stirrar mest på varandra. Vi har ju vetat att det har varit något fel med syrran, men vi har aldrig fått uppleva det i vår närvaro. Jag är helt i chock, mamma är helt i chock och vi sitter där tills syrrans sambo kommer hem från sena skiftet på jobbet. Vi pratar lite med honom, ber honom att höra av sig om det någonsin händer igen. Vi vill hjälpa. Ingen av oss vill egentligen gå hem, men vi beslutar att jag följer med henne hem. Vi sitter länge och läser på om vad vi tror det handlar om, nämligen panikångest. Kollar upp vad man ska och kan göra för att hjälpa och går sedan och lägger oss in på småtimmarna. Efter frukosten gick jag hem till mig för att vila, efter tre timmars sömn så är man inte så pigg vill jag lova. Tydligen har syrran ringt mamma i går, så vi vet att allt är bra. Eller ja, okej. Så nu gäller det att försöka få syrran att vilja ha den hjälpen som finns, för såhär kan hon ju inte ha det. Tydligen har detta inträffat fler gånger än vi visste, så något måste ju hända för att hon ska kunna må bättre. Hoppas hon själv känner så bara!

Känner ni igen detta, från någon ni själva känner eller någon i er närhet; läs mer om det här

falling